Samlingsförvaltning från 0 till 10.000

Hos Brunnsmuseet förvaltar vi över 10.000 inskannade fotografier.¹ De flesta av dessa bilder härstammar från museets hittills enda genomförda massdigitalisering. Samlingarna har därutöver kompletterats genom småskalig digitalisering av arkivmaterial som förvärvat och förvaras hos andra arkivinstitutioner, däribland Sätra Brunns arkiv i Uppsala och Stiftsbiblioteket i Västerås.

I denna text gör vi en djupdykning i Brunnsmuseets breda ansats att digitalisera kulturarvet, om vad som har fungerat och vad som är de främsta utmaningarna för framtiden.

Massdigitaliseringen

Brunnsmuseet bildades som en arbetsgrupp under hösten 2013. Redan samma höst påbörjades planering av arbetet med att genomföra en massdigitalisering av fysiskt bildmaterial i form av bland annat framkallade fotografier, vykort och tidningsurklipp. Originalen bestod av ostrukturerat eller i bästa fall godtyckligt strukturerat bildmaterial som Brunnsmuseet fått donerat eller lånat in från olika privatpersoner. Strukturen kunde vara i form av pärmar, lådor eller andra särskiljande behållare.

Den största delen massdigitaliseringen genomfördes under åren 2014-2016 och fokuserade på inskanning av material. Denna period är den hittills enda i Brunnsmuseets historia där arbete har skötts av avlönad arbetskraft. Finansiär till arbetet var museets initiativtagare Tohbbe Lindblom genom sitt företag Kreativitetsverket. Personalen som arbetade med inskanningen delfinansierades genom lönebidrag och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, däribland Kulturarvslyftet.

Eftersom originalen härstammade från enskilda privatpersoner, så fanns det ingen katalog med strukturerad data över de ingående bildernas olika egenskaper, såsom årtal, fotograf, avbildade personer, etc. Dessa uppgifter var vanligtvis inte heller tillgängliga på annat sätt i de privata samlingarna, även om de inskannade vykorten gav vissa ledtrådar till åtminstone vilken tidsperiod som avbildningarna tordes tillhöra.

Jag skulle gärna berätta om mirakelmetoden för hur vi gick från 0 till 10.000 bilder utan någon ursprunglig katalog och ändå fann nytta och användning i det inskannade materialet. Om hur vi kunde rekonstruera och hitta alla uppgifter som saknats och komplettera varje inskannat objekt med utförlig metadata. Problemet är mest att det inte finns någon sådan mirakelmetod. Faktum är att stora delar av det material som skannades in fortfarande är gåtfullt, att vi inte kan svara på de grundläggande frågorna om när bilden togs, vem som tog bilden samt vad eller vilka som avbildats.

Metadata

Det finns olika typer av metadata. Man skulle kunna dela in dessa i tre grupper. Dessa kan benämnas som tekniska metadata, intuitiva metadata och ärvda metadata.

Tekniska metadata beskriver objektets fysiska egenskaper, såsom bredd och höjd, och information som kan knytas till själva digitiseringen, såsom när inskanningen gjordes, med vilken utrustning/programvara och vilket filformat det digitala objektet har. I förhållandevis moderna, men analoga kameror finns ofta möjligheten att få datum och tid vattenstämplade på den framkallade bilden. I moderna digitalkameror får vi automatiskt information om inte enbart när bilden togs, men även en geografisk placering om var bilden togs.

Intuitiva metadata är resultatet av att betrakta verket och tolka det med hjälp av våra sinnen. Med synen kan vi tillföra beskrivningar av typen “en kvinna sitter på häst”. En sådan allmän beskrivning kan verka banal, men den kan komma till nytta. Exempelvis kan sådana beskrivningar öka tillgängligheten om den används som alternativ text för den som använder skärmläsare eller uppläst skärm. Sådana beskrivningar kan även öka sökbarheten och ge ökad förståelse för bildens motiv.

Originalbilden på Omeka (ID: 85) är monterad på kabinettskort, som i sig dock inte ger några mer ledtråd om bildens detaljerade ursprung.

Samtidigt är det normalt inte möjligt att utläsa detaljer ur exempelvis bilder enbart genom att titta på bilden. Vid datering kan vi göra en uppskattning, en kvalificerad gissning, som sällan kan datera bilden närmare än ett årtionde. För att kunna veta mer så behöver vi något annat. Möjligheten att tolka bilder har i stort inte förändrats under åren, även om den tillgängliga kunskapen för att sätta in bilden i historisk kontext otvetydigt har ökat.

Ärvda metadata, avslutningsvis, kan man benämna den typ av metadata som upprättats i samband med att bilden skapades eller i nära anslutning till den händelsen och som inte framgår av bilden i sig. Det kan vara det enda sättet att veta vem som är fotografen, vem som är kvinnan på hästen, vilken dag och datum det är, etc. Har man riktigt tur så kan de kompletteras i efterhand, men då med en ökad risk för att uppgifterna som lämnas är felaktiga för att uppgiftslämnaren exempelvis har glömt viktiga detaljer eller kan blanda ihop personer.

Den tekniska metadatan som vi får automatiskt från kameran har alltså blivit bättre. Den intuitiva metadatan har i stort inte förändrats, men vi har idag ett större kunskapsunderlag för att tolka och försöka datera en bild. Samtidigt är det lätt hänt att vi tappar andra viktiga metadata.

Det är något som blivit alltmer tydligt vartefter vi arbetat med våra samlingar. Det är svårt att börja skapa historiska samlingar. Att börja återskapa historia långt efter de händelser som porträtteras. Du kan själv tänka dig att det är enkelt att namnge alla kollegor om du tagit en bild på en personalfest. Men titta på samma bild om två år och utmaningen är desto större. Här pratar vi snarare bilder femtio år tillbaka, där vi inte var med.

Kunskapsparadoxen 

Museer är kunskapsinstitutioner. Museer förvärvar, förvaltar och utvecklar kunskap om sina samlingar. Även om Brunnsmuseet är ett ideellt arbetslivsmuseum så fogar vi oss till denna kunskapstradition. Vi är och vill vara ett museum bland andra. Det är också så vi uppfattas av andra. Vi förväntas veta mycket om våra egna samlingar. Ja, vi förväntas veta något mer än vad vi berättar. Kunskap som på grund av bristande resurser inte kunnat tillgängliggöras för en bredare allmänhet. Men kunskapen ska ändå finnas där. Det är själva grundstenen i ett museum.

Vi bär till stor del legitimiteten av andra, mer professionella museer genom att vi även kallar oss för “museum”. Men vad händer om vi som museum inte vet?

I filmen “Notting Hill” finns det en känd scen där den yvige bokhandlaren William träffar den berömda filmstjärnan Anna Scott. William säger att de lever så olika liv att ett förhållande mellan dem inte skulle vara möjligt.

Anna svarar då: “I'm also just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her.” Jag skulle vilja svara ungefär samma till våra museibesökare varje gång någon frågar om fler detaljer om en bild än vad den (eventuella) bildtexten berättar. Jag vill med samma varma charm som Anna Scott säga något i stil med: “I'm also just a small museum, standing in front of an audience, asking them to help me.”

Det är på sätt och vis ombytta roller. Vi hoppas på att våra besökare ska berätta för oss vad det är som dom ser. Det fungerar även till viss del. Varje år får vi in tips, främst från besökare till våra fysiska utställningar som kan berätta saker som ”det där var min morfar!”, ”hennes namn är Ulla”, ”det redskapet kallas flohacka”, etc. Men även om nämnda metod fungerar med viss framgång i våra utställningar så ser vi genast problem när vi tänker storskalighet. Låt säga att vi ställer ut hundra bilder i våra utställningar, så hjälper inte det oss närmare i att komplettera de tiotusen bilder som vi inte har utställda. Så hur vi ska arbeta med dessa?

Vi kan ju förstås lägga ut bilder på våra sociala medier. Det är något vi gör när det finns tid och behov, och vi får även snabbt svar från våra hängivna och kunniga följare som inte sällan har arbetat på brunnen sedan tidigare. Men det hela har sina uppenbara begränsningar. Vi behöver aktivt ställa frågor för att aktivt få svar. Med väldigt många bilder så blir det väldigt många frågor som behöver få ett svar.

Vi undersöker arbetsformerna…

Under åren har vi diskuterat en rad olika förslag och gjort olika försök för att komma till rätta med kunskapsluckan kring den typ av metadata som beskriver bildens och motivets mänskliga egenskaper (till skillnad från rent tekniska metadata). I samband med Kulturarvsdagen 2022 arrangerade vi ett tredagarsevenemang där vi vigde hela lördagen till förhoppningen om att kunna förädla våra digitala samlingar.

Tyvärr blev evenemanget inte så välbesökt som vi hade hoppats, och utmaningen kvarstår. I utvärderingen av evenemanget insåg vi behovet av att ge konkreta exempel, att presentera ett litet utvalt material att arbeta med och att tona ned den tekniska aspekten i den allmänna marknadsföringen.

Vi fortsätter undersöka detta med arbetsformer utifrån de erfarenheter som vi själva har förvärvat utifrån vår kontext och det som vi kan inspireras av från andra minnesinstitutioner.

Så var står vi idag?

Brunnsmuseet äger idag möjligheter att självständigt skanna in pappersobjekt upp till A3-format och distribuera dessa på internet. Materialet kommer till viss användning i våra utställningar, publiceras på sociala medier och en mindre del har även blivit publicerat på vår Omeka, vår egen webbplats för kulturarvssamlingar, och delar även på Wikimedia Commons. Vi har både kompetens, utrustning och infrastruktur för att gå igenom varje steg från digitisering till digitalt tillgängliggörande. Rent tekniskt skulle vi ha möjlighet att massuppladda bilder, men bristen på metadata innebär att vi hittills endast tillgängliggjort knappt 400 bilder.

Brunnsmuseets arbete och samlingar kompletteras av ett spritt material som förvaltas av äldre kulturinstitutioner, som på ett systematiskt sätt har bevarat stora delar av Sätra Brunns kulturarv. Bland dessa är Uppsala universitetsbibliotek och universitetsarkiv de mest framträdande. Uppsala universitet förvaltade Sätra Brunn under 250 år, åren 1747–1998.

Avslutningsvis

Sammanfattningsvis kan det sägas att det återstår en hel del arbete med att bearbeta materialet från vår tidigare massdigitisering. Det beror i huvudsak på att vi saknar den väsentliga kunskap om de objekt som vi har, det som vi här benämner som ärvda metadata. Kunskapsparadoxen innebär ökade utmaningar att komplettera våra samlingar med nödvändiga metadata, i den mån det är möjligt att komplettera.

Målsättningen med vår verksamhet har dock aldrig varit att digitisera så mycket som möjligt. Tvärtom har det varit en större belåtenhet, och även naturligt att de största ansträngningarna för Brunnsmuseets vidkommande har varit att bearbeta, förbättra och sprida sådant material som andra kulturarvsinstitutioner har digitiserat och gjort tillgängliga, antingen genom sina egna prioriteringar eller på beställning av oss. Detta arbete utgör själva kärnan i det vi benämner som Open Sources Sätra Brunn.

Även om ideella museer kan göra mycket så finns det stora utmaningar, som till viss del kan handla om begränsade resurser. Men den resurs som saknas behöver inte nödvändigtvis handla om de mest uppenbara såsom ekonomi eller personal, utan det kan även vara avsaknad av kunskap om sina samlingar när man försöker rekonstruera historia i efterhand.

1. Uppskattningen av bilder har inte uppdaterats på länge, men antalet bör vara någonstans mellan 10–15.000 bildobjekt.