Museerna behöver omvärdera sina sociala mediestrategier

Den senaste tiden har det stormat mycket kring den sociala medieplattformen Twitter, alltsedan världens rikaste person Elon Musk övertog ansvaret som både ägare och verkställande direktör. Efter en rad kontroversiella beslut, där bland annat den kvarvarande personalen avkrävts lojalitet med den nya styrelsen, har företaget dränerats på både personal och aktiva användare.

Ungefär samtidigt kom nyheten att en annan stor social medieplattform, Meta, ingått förlikning i domstolsmålet kring Cambridge Analytica-skandalen. Skandalen uppdagades 2018 och bestod i att Facebook hade gjort det möjligt att låta ett brittiskt företag samla in data om miljontals personer på Facebook utan personernas medgivande. Meta är huvudbolaget som äger bland annat Facebook och Instagram.

Dessa två exempel bekräftar det som länge diskuterats som potentiella risker med alltför stora sociala medieplattformar. Det är tydligt att användarnas data och anknytning till plattformen används som en handelsvara när plattformen byter ägare. Men även om inget ägarbyte är aktuellt så används dessa otvetydigt på det sätt som skapar ekonomisk nytta för plattformens ägare, oavsett om det sker på bekostnad av personlig integritet och i vissa fall även gällande dataskyddslagar. Det är ett känt ordspråk att om du inte betalar för produkten, så är det du som är produkten.

Museerna och sociala medierna

Museer ska vara tillgängliga för alla. Det är något de allra flesta kan hålla med om. När de stora museerna utvecklar databaser så ställs det krav på att de ska vara fritt tillgängliga via internet. Men när det kommer till sociala medier så har det under en längre tid varit ett implicit accepterat att museerna, genom investerad tid, relationsbyggande och “content” skräddarsytt för den aktuella plattformen, är med och bygger upp dessa självupptagna plattformar. Särskilt problematiskt är det med Metas plattformar, där det inte ens är möjligt att se och läsa inlägg Facebook eller Instagram för den som inte registrerat ett konto och loggat in med detta.

Hur kan det vara försvarligt att museerna, särskild de som drivs av det offentliga genom staten, regioner och kommuner, lägger så mycket av sin tid på att skapa exklusivt innehåll för en viss grupp av människor? Det borde inte vara ett krav att registrera sig hos Meta för att kunna följa vad som händer hos sitt favoritmuseum!

Antika hänglås som visas i Treasures in the Wall Museum, CC BY-SA Adam Jones. Bilden finns att ladda ned från Wikimedia Commons.

Museerna behöver omvärdera sina sociala mediestrategier för att säkerställa att deras sociala innehåll inte blir exklusivt tillgängliga på plattformar som omges av virtuella skyddsmurar som begränsar åtkomst för de som inte vill vara med i klubben. Här finns också utrymme för självkritik, då Brunnsmuseet hamnat i samma fälla. Det är dock något vi vill komma till rätta med nu.

Till museernas försvar, eller?

Den som försvarar rådande ordning kan säga att museerna behöver vara där människorna är, och om befolkningen som helhet har valt dessa proprietära plattformar så är det där museerna behöver vara. Men det behöver inte vara så längre. Museerna kan välja att komplettera sitt urval av plattformar genom ett eller flera fria alternativ. Museerna kan välja att förorda öppningar istället för inlåsningar. Museerna kan bidra till positiv förändring genom att lyfta fram alternativa plattformar till de stora giganterna. Alternativ som på punkt efter punkt är bättre än de rådande giganterna, förutom när det gäller antal användare där de stora plattformarna fortfarande är överlägset störst. Webben var från början tänkt att vara en plats för innehåll som länkar vidare mellan varandra, som skapar kopplingar och associationer snarare än inlåsningar och skyddsvallar. De stora sociala mediejättarna har med sin centralisering och inlåsning gått i rak motsats med internets själva syfte. Men det finns alternativ.

Det finns alternativ

Till följd av turbulensen inom Twitter har det på senare tid uppmärksammats en rörelse som återigen skapa nyttiga kopplingar mellan användare och plattformar. Denna rörelse samlas i ett fediversum (från engelskans fediverse), som består av ett nätverk av olika webbtjänster och webbservrar som kommunicerar över en uppsättning gemensamma protokoll. Namnet fediversum är ett teleskopord av ”federation” och ”universum” som syftar på nätverkets uppbyggnad av samverkande delar.

Tänk dig att du med ett konto på Instagram även skulle kunna kommunicera med Twitter och YouTube. I fediversum är det möjligt! Genom ditt konto på fotodelningstjänsten Pixelfed kan du följa användare på mikrobloggen Mastodon och videotjänsten PeerTube. Alla inlägg är fritt tillgängliga för alla, oavsett om användaren väljer att logga in eller inte. Visst, dessa alternativ kommer knappast kunna attrahera tillnärmelsevis lika många användare eftersom nätverkseffekten blir betydligt svagare, men det borde vara ett naturligt alternativ för alla som vill bidra till ökad kunskap snarare än till ökad inlåsning i problematiskt maktfulla sociala mediejättar.

I Brunnsmuseet har vi nu börjat med fotodelningstjänsten Pixelfed. Du kan välja att följa oss där, men du kan även logga in via webben och se det innehåll som vi lägger upp där. Med tiden hoppas vi kunna växla fokus från de stora plattformarna till de alternativa, fria och öppna plattformarna. Vi hoppas att fler museer väljer att göra samma sak och att du vill vara med oss på den här omställningsresan. Vi ses!

***

PS. Vill du veta mer om fediversum och Pixelfed så rekommenderar jag denna video på YouTube, men du kan även överväga att se den via Peertube. Videon är på engelska, är knappt 16 minuter och licensieras under licensen Creative Commons BY-SA.